Arbetsprover CV Om mig Kontakt
 Kajsa Olsson Reportage
Piteprocessen Spetsknypplerskan Sveriges siste socialläkare Sopranos i byggsvängen Klipparna drar till landet

  Eva Wikström fick en knyppeldyna i present. Hon provade att knyppla en enkel spets – sedan var hon fast. Det är 28 år sedan.

  -Spetsar är vackra, det är rogivande att knyppla. Jag är också mycket intresserad av kulturhistorien bakom. Knypplad spets var en del av den fina världen - de som använde spetsarna och de som tillverkade dem, levde under så olika villkor. I trakterna runt Vadstena var knyppling en bisyssla i jordbruket och den var inte särskilt välbetald, säger Eva Wikström.

  Själv knypplade hon en del på beställning under sju-åtta år, ”de inkomsterna har gett mig en pension på noga räknat åtta kronor om året”, säger hon och drar på munnen.

  Eva Wikström är 61 år, uppvuxen och bosatt söder om Slussen. Hon är en spetsknypplerska med Söderbönans snabbhet i repliken. I studiecirkeln som hon leder är stämningen lättsam, och det är nära till skratt. Deltagarna träffas i en röd stuga med vita knutar, en flygel till Farsta Gård utanför Stockholm. Den här kvällen sitter åtta kvinnor framför sina knyppeldynor. Det hörs ett torrt, knäppande ljud från knyppelpinnar som flyttas, spetsarna växer fram en millimeter i taget och ibland får de repas upp för att det har blivit fel. Knyppling kräver tålamod, noggrannhet och logiskt tänkande.

 -Korsning-vridning-korsning hörs en nybörjare mumla medan hon flyttar pinnarna.

 -Det är bra, prata med en själva så ni hör vad ni gör, uppmuntrar Eva.

  När någon kör fast sätter sig Eva vid knyppeldynan, visar hur det ska vara och pekar på mönstret som för den oinvigde är virrvarr av streck och punkter. 

 -Man får tänka till, när man knypplar. Att lösa en svårighet blir lite av en aha-upplevelse. När knypplingen sedan flyter på blir det som meditation, man går ner i varv och tiden försvinner, säger Eva.  

  Under de dryga 20 år som hon har varit kursledare i spetsknyppling har hon sett hur intresset har gått i vågor. Många som börjar knyppla har ärvt en dyna från sin mamma eller någon kvinnlig släkting. I den här cirkeln finns några nybörjare, andra är lite mer avancerade och en del har knypplat i många år. De kommer ändå till studiecirkeln, för att de tycker att det är trivsamt, och för att det alltid finns något nytt att lära sig. Även för Eva finns det ny kunskap att inhämta. Härnäst ska hon gå en helgkurs och lära sig arbeta med en blandning av tre olika knypplingstekniker i färgad tråd. 

 Knyppling betraktas ibland som en udda sysselsättning, med löjets skimmer över sig. Eva fick frågan från de förra arbetskamraterna på daghemmet ”vad ska det där vara bra till?”.

 -Då tog jag med ett lejonhuvud som jag hade knypplat, och de fick se med egna ögon att resultatet var vackert.

 Förutom ABF-cirkeln, undervisar hon också en grupp med hörselskadade i knyppling. Eva Wikströms har en yrkesbakgrund som barnskötare, och hon har också utbildat sig till  arbetsterapibiträde. Handarbete har varit fritidsintresset som smält in i arbetet och hon har gått många kurser, bland annat hos Handarbetets Vänner. Beviset på Evas spetskompetens har hon hemma på väggen. Ett gesällbrev i konstknyppling från 1991. Det inramade gesällprovet är en stiliserad tulpan knypplad i silke, med vackert levande struktur i svart-vitt. Förlagan hittade hon i en bok från 1640 i Skoklosters bibliotek. 

  Under en duk i sitt vardagsrum har Eva en påbörjad spetskrage på stora knyppeldynan. Kragen är två decimeter bred. 250 trådar i lin, nästan lika tunna som hårstrån, löper ut från kragen. Det är finknyppling, som skiraste spindelväv. Hemma i trean i Farsta där hon bor med sin man, finns hyllmeter med litteratur om spetsar och en försvarlig mängd historisk facklitteratur. Släktforskningen, som är ett annat av hennes intressen, har en egen hylla och hon har kommit ända tillbaka till 1600-talet. Eva Wikström tycker om att följa trådar och linjer för att se vart det hela leder – jo, där finns likheter med spetsknypplingen.

 KAJSA OLSSON

./.

 

FAKTARUTA:

  Spetstillverkning, med knypplad och broderad spets, är en gammal europeisk hantverkstradition och förknippas med namn som Chantilly, Venedig och Bryssel. Vartannat år anordnas en internationell knypplingsmässa med deltagare från hela Europa. 2008 hålls den i Groeningen, Holland.

 

 Förr i världen var knypplad spets hårdvaluta. Gamla domstolsprotokoll berättar om en man vid namn Olof Jakobsson som i mars 1633 anklagades för att ha brutit sig in i en köpmans bod i Stockholm och stulit tyger, samt en hel låda med holländsk spets. Olof Jakobsson erkände brottet och dömdes till döden genom hängning.

 

 En vanlig missuppfattning är att knypplade spetsar används på lakan (det gör de inte). Däremot kan de användas som bård på en fin duk eller näsduk, eller på en dopklänning. I kyrkorna finns altarspetsar och spets på kalkduken.

 

 Det är svårt att få svar på frågan ”hur lång tid en spets tar att knyppla”. De som knypplar pratar aldrig om hur många timmar de lagt ner på ett arbete.

 -När jag tittar på ett svårt arbete som jag är klar med, kan jag känna mig glad över att ha lyckats komma igenom svårigheterna. Men tiden, den tänker jag aldrig på, säger Eva Wikström. 

./.

Publicerad i Fönsret, ABF:s kulturtidskrift